Galleri Majnabbe,Göteborg, 1993

Endast delvis känner jag igen föremål som Jan Dahlqvist målar, men det stör mig inte.
Vad jag möter är en ovanligt stark och homogen utställning.
Det är inte ofta jag erfar ett sådant tryck från väggarna.

Inom de abstraktionens ramar konstnären ställt upp för sig och inom vilka han ständigt och rikt varierar sina temata, utspelas dramer och sker förskjutningar av händelseförlopp, som inte verkar kunna hejdas eller påverkas.
Dukarna och litografierna sprängs av formers inbördes samtal och kraftmätningar i belysningsmässigt fängslande rumsgestaltningar.

Det finns vid sidan av illusionism och marmoreringseffekter en renassansens klarhet i Jan Dahlqvists målningar, som hade han utgått från Uccellos bildsvit i Urbino om den profanerade oblaten. Dennas pregnans och delvis heta färg förenar Dahlqvist med ett nutida, kubistiskt och personligt formspråk.
Till detta kopplar jag ett centraleuropeiskt, drömskt undermedvetet a la Nemes, stegrat in mot ett spänningstillstånd av mörk oro och tonal livskraft.

Det hela är imponerande och mycket vackert.

Lennart Didoff, Göteborgs-Posten, 27 mars 1993

Modernist med rötter hos de gamla mästarna

Det vilar något välbekant över göteborgaren Jan Dahlqvists målningar. Jag känner mig hemmastadd i dem fast jag aldrig har sett dem förr.

Det är lätt att komma att tänka på Braque och Picasso och deras kubistiska övningar med sönderdelade musikinstrument, eller kanske snarare Fernand Legers mekaniska värld.
Här finns ocksa inslag som associerar till surrealisterna.

Ja, nog har Jan Dahlqvist hela modernismen i ryggen när han bygger upp sin bildvärld. Men han plagierar inte utan släpper sin egen fantasi lös. Han lånar friskt ur konsthistorien men skapar av detta en egen, personlig och mycket medvetet genomförd stil.

Innehållet är inte planerat fran början. Tankar och associationer får komma flygande medan han arbetar.
Däremot är han noga med att uttrycket ska vara distinkt - det luddigt obestämda är inte hans stil.
Det är rytm och rörelse i målningarna: man får ett intryck av maskiner och hjul i arbete, en pendel som svänger, en sträng som vibrerar. Men balansen är perfekt avvägd, som hos urverket i en klocka. Detsamma gäller färgskalan som är återhallet raffinerad, dov men ända med en frisk klarhet i klangen.

Om formen är modernistisk för färgen och den noggranna ytbehandlingen, särskilt i de små vaxpolerade gouacherna närmast tankarna till de gamla mästarna.

JAN DAHLQVIST är ursprungligen grafiker, utbildad på grafiklinjen vid Hovedskous målarskola, där han själv var lärare under åren 90-93.
Numera arbetar han dock så gott som uteslutande med måleri.

På utställningen i Bollebygd visar han oljemålningar, akvareller, gouacher och några serigrafier.

INGER LANDSTRÖM, Borås Tidning, 21 sept 1995

Stadsgalleriet, Halmstad, 1995

Rent personligt

JAN DAHLQVISTS målningar har inte sällan en yttre tematisk likhet. Det är en ytterst personlig konst med rena geometriska former som överlappar varandra i ett intrikat spel och en färghållning som är dov med en sorgmodig klang.
Hans motiv har rötter i kubismens och futurismens inneliggande geometri.

Min favorit är den monumentala målningen "Lekplats" som består av lösdrivna fragment av former. Denna bild har en ytterst komplicerad uppbyggnad. Formerna är flätade i ett mönster som antyder många skikt och rum. Volymen har delvis splittrats i olika plan. Motivunderlaget får en lyrisk och musikalisk underton genom en notation om rytm tyngd, lätthet och klangfläckar. Det svävar en underlig, gåtfull poesi över denna målning. Den skapar en egendomlig spänning mellan yta och djup.

Jag associerar såväl till Georges Braque och Jacques Villon. Dahlqvists målningar påminner om kubisternas bildbyggnad: dess klassiskt klara arkitektur, dess logik och behärskning, som inte accepterar något av oklarhet och tillfällighet i den slutliga bilden.
De mycket lätt insatta skuggningarna tillåter endast en knappt fornimbara känsla av avstånd mellan planen.
Kompositionens utgångspunkt och slutmål är således dukens plana yta och på den läggs överskärande ett antal andra ytor av olika färg, form och mönstring.
Linjerna fräts ibland ut och öppnar passager till angränsande plan. Han har så att säga plockat sönder verkligheten i dess enskilda rymdgeometriska beståndsdelar och byggt upp en ny verklighet, som är bildens.

De många gånger märkliga sammanställningarna av figurer och abstrakta former visar inte sällan på en gåtfull och splittrad bildvärld.
Dahlqvist arbetar med målningens två dimensioner: fornekande att det finns något verkligt rumsdjup i formerna eller bakom dukytan. Hans bilder rymmer en sådant flöde av olika former att de nästan spränger sönder sig själva av inre konflikter och motsättningar. Bildrummet är mycket trångt. Konsekvent och ihärdigt ger han motiven en strikt lagbunden form i en kolorit av strängt, asketiskt dunkel.

Jan Dahlqvists lyckas forläna sina målningar ett klassiskt drag och inte minst en utsökt elegans och känslighet som gör att man kan betrakta dem länge.

JÖRGEN KLINTHAGE, Hallands Nyheter, 8 mars 1995

Texten skrevs som en recension till utst. på Galleri 33 1996 i Gbg. men blev
aldrig publicerad.

Jan Dahlqvist är som målare så osvensk man kan tänka sig . Skolad i det västsvenska målarljuset och den fria penselföringen utformar han sin bildvärld efter helt andra kriterier.
Hans mycket små och större målningar i olja, akvarell och gouache komprimeras till minutiöst genomförda kompositioner. Det sker i en surrealistisk anda.
Det är kraftmätningar, iscensatta i skärningspunkter av slutenhet och öppenhet
Hela tiden sker det förskjutningar i dessa gåtfulla bildbyggen av former och ytor. Som vore han en intarsialäggare av glas, valnöt och ebenholtz, en bildytans demonregissör av både perfektion och lustfylld improvisation.
Endast delvis kan jag ana föremål och händelser, ty titlarna ger ledtrådar och på ett märkligt sätt griper Dahlqvists målningar tag i mig och jag känner, att helt andra krafter är verksamma under dessa hårt disciplinerade bildrebusar.
Det är, som om Dahlqvist roat sig med att klippa isär planschverk ur konsthistorien och sedan bytt ut, fogat ihop, reducerat och lagt till det, som fordras för att uppnå det crescendo av bildmässig musik, som jag vill kalla tidlös.
I botten vilar en centraleuropeisk tradition av surrealism i Dalis, de Chirico eller Nemes anda. Men Dahlqvist är helt sig själv i sina drömmar och tillstånd av yppersta vaksamhet och dramaturgisk oro.
Första gången jag mötte verk av Jan Dahlqvist var 1993. Då spelade yteffekter, marmoreringar och strukturer en större roll. Idag har konstnären ytterligare renodlat sitt seende.
Utspelet är klarare än tidigare i dessa dovt koloristiskt rika verk.
För mig personligen är Jan Dahlqvists målningar en egenartad kraftkälla mitt i vår bildkonstnärligt förvirrade tid.

Lennart Didoff okt-96

(L.D. är verksam som konstnär och frilanskritiker i Göteborg)

Konstrummet, Dalsjöfors Bibliotek, 2000

VRIDNA PERSPEKTIV

Etiketteringar ställer sig ofta i vägen för ögat och sinnenas associationer. Inför Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist, f. 1955, är det lika lätt att halka in på Nemes och liknande förebilder och tänka sig ett avbildande eller föreställande element, ett slags drömmaskinerier, men ett sådant synsätt avvisar Dahlqvist och betonar att hans bilder numera växer fram helt intuitivt, oftast under arbetets gång.
Han vill hellre se sina bilder som en ytans musik. Och visst, först då man ser deras element i termer av rytm, ljus, proportion, intensitet, klang, samspel, och rörliga förlopp blir de riktigt intressanta.

Plötsligt befinner han sig i en spännande och stolt svensk tradition, tyvärr orättvist glömd, där pionjärer som Viking Eggelind. Bengt O Österblom, Knut Lundström, Otto G Carlsund och Viking Dahl drastiskt bröt med all provinsialism och med ens skapade världskonst på traditionslinjen Kandinsky, Leger och Klee.

Först när denna tanke slår mig "ser" jag den mättade djärvheten i hans färgackord, klara men nästan aldrig i helt rena kulörer. Jag ser hans finurliga lek med perspektivet, hur han ofta skapar "omöjliga figurer", och samtidigt lättar den ena bilden efter den andra ankar på ett sätt som jag egentligen uppfattar som djupt osvenskt.

Här finns en bildskapandets intelligens som går hand i hand med ren lust och lekfull glädje. Att gå djupare in i detta måleri skulle nästan fordra en Gunnar Ekelöfs prosa.
Prosa ja, eller rätt stram musik. Det finns inga poetiska eller "surrealistiska" eller exalterade överdrifter bara en berättande och fabulerande upptackarglädje, lite av sydamerikansk "magisk realism". Detta egentligen klassiska drag och den utomordentliga, lite 20-talsaktiga färgkänslan ställer Dahlqvists måleri i spännande kontrast till den lite oansenliga lokalen och den anspråkslösa presentationen.
Motsättningen skapar en overklig, nästan metafysisk känsla.

Hans drivna oljemåleri och verken i blandteknik eller akvarell/gouache i all ära. För mig ter sig hans helt suveräna digigrafier mest omvälvande och nya.
Begreppet är hans eget, en nykonstruktion på mönstret litografi/serigrafi som helt enkelt säger att det är fråga om datorbearbetade (och billiga) tryck.
De bevarar all särprägel i hans måleri men bjuder därtill på en finslipning av strukturen och en möjlighet att så att säga flytta ut bilden i naturen som virtuost tas till vara.
Se på en liten bild som Lägerplats (13x15 cm) som genom att sammanföras med ett naturfoto far helt nya proportioner och tolkningsmöjligheter. Bilden slår upp fönster mot helt nya världar, och fantasin tycks ständigt finna nya infallsvinklar.

Genom att pa något sätt kliva förbi hela konkretismen tillbaka till själva källan, den fria, intuitiva fantasin tycks mig Dahlqvists konst nå en frisk, överflödande rik mångtydighet. För min egen bildsyn är hans konst rena rama fyndet.

Rolf Haglund, Borås tidning, 26 feb, 2000

Galleri Gripen, Karlstad, 2001

Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist intar merparten av Galleri Gripens utrymme. Det är en fascinerande bildvärld där konstnären uppträder på samma gång som skapare och erövrare av okända världar. Abstrakta världar som ändå känns välbekanta. Där ständiga kraftmätningar pågår mellan svällande "muskulösa" former och strikta geometriska färgplan.
Lite förhastat kom jag att associera till Endre Nemes och dennes märkliga drömbyggen. Men till skillnad från Nemes intellektuellt kyliga måleri tycks Dahlqvists verk växa fram intuitivt.

Samma färgernas lyskraft har jag tidigare bara sett hos Gudrun Åhlberg-Kriland (1996 ställde hon ut på Galleri Gripen).

Men Dahlqvist är knappast renlärig surrealist även om hans formspråk kan ge sådana associationer arbetar han likt Kandinsky med rytmer, former och färger. Bilden rytmiseras genom formelement som tumlar omkring över ytan. Skarpa skuggor skapar dynamiska djup in i bilden.

Dahlqvist, som ursprungligen utbildade sig till grafiker vid Hovedskous målarskola, visar också datorbearbetade bilder, digigrafier. Här skapar han en sällsam virtuell verklighet genom att plocka in fotografiska fragment.

Jan Dahlqvists utställning hör till ljuspunkterna denna vår.

Jutta Kübler Boström, Värmlands Folkblad, 25 maj 2001

Galleri Bacchus, Borås, 2002

Få tekniker behärskar dagens konst som fotografin eller dess utlöpare i video och datorkonst. Samtidigt har fotografiska bilder överskridit gränsen för det bara föreställande och gett oss en ny visuell kod för vad vi kan se.

"De utgör en grammatik och, än viktigare, en etik för seendet ... en känsla av att vi kan ha hela världen i huvudet - som ett urval avbilder", säger Susan Sontag i sin banbrytande bok Om foto-grafi.

Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist visar på Bacchus, utom oljor och gouacher, vad han kallar digigrafier, en teknik han arbetat med i över åtta år.
På fascinerande sätt ställs en intuitiv abstrakt bildvärld mot en fotografisk verklighet och får på så sätt helt nya dimensioner. Datorn möjliggjorde denna form av bildskapande, och pigmentbläck med 100-årig färgbeständighet låter bilderna överföras på papper med tillräckligt hög kvalitet.
Även om de flesta bilderna han visar är traditionellt måleri är digigrafierna, och innan dess fotot, nycklar till hans bildsyn, men inte som verklighetsavbild utan som fantasikälla.

Som göteborgare har han naturligtvis ofta jämförts med föregångare som Nemes och Sven-Erik Johansson, men grundtonen är en annan. De förfrämligade världen; han tycks skapa en ny lust- och lekfull värld, som då Lennart Nilssons foton gett livets minsta delar sken av universella gåtor.
Särskilt i gouacherna får färgerna renässansmåleriets lyskraft. Hans egenart förstärks av alla element som går igen i bild efter bild och ändå alltid antar ny gestalt, som temat i en fuga - spegelvänt, bakvänt och ut och in på alla möjliga och omöjliga sätt. Bildsynen är som musik, som metamorfosteknik, i oftast klara, ljusa bilder.

I Jan Dahlqvist anar jag en stilbildare för en ny tid.

Rolf Haglund, Borås Tidning
2002-04-20

Galleri Rosengången, Lerum 15-30/9

Att tämja kaos – Jan Dahlqvist skapar egna världar

Olika stilar, trender och uttryck kommer och går i konstens värld, men det finns alltid konstnärer med en stark personlig integritet och ett tydligt säreget uttryck som inte äts upp eller försvagas av tidens tillfälliga svängningar.

Jan Dahlqvist från Göteborg är känd för en målarglädje och för ett sprittande liv som fortplantar sig genom alla hans bilder i olika tekniker som olja, akvarell, collage, grafik, digigrafi och specialiteten ”ikonmåleri”. Ett outtömligt tema är vår verklighets vilda organiska kaos som han i bild efter bild försöker ordna efter nästan matematiska principer eller tämja rent fysiskt genom att låta olika formelement stångas mot varandra, implodera eller explodera. Resultatet blir bilder med växande liv fulla av humor och poetisk romantik. Det är ett pregnant mättat men samtidigt friskt och spänstigt måleri som märkligt nog är helt intuitivt trots att det ser ut som motsatsen.

Jan Dahlqvist gick på Hovedskous Målarskola i Göteborg 1978-81, där det under de senaste decennierna har fostrats många konstnärer som satt måleriet och dess vidareutveckling i centrum. Efter utbildningen var han med och startade Ateljéföreningen Kanten i Majorna som länge verkat pedagogiskt med konstnärsutbyte och med konstföreningar eller företag.

Det tidiga måleriet med motiv ur naturen var länge rent föreställande med driven teckning och med en märkligt klar skärpa. I början på 90-talet bröt han helt med detta arbetssätt och kastade sig rakt ut i det osäkra. Fantasin fick flöda fritt och vilda idéer och hugskott vällde fram oavbrutet med stor kraft.
∑ Jag blev plötsligt trött på min lite petiga naturalistiska stil, eftersom det ledde in i en återvändsgränd. Istället släppte jag allting och lät mig överfallas av min uppdämda lust till en annan och friare bildvärld. Det var så befriande och födde en kreativ process och en enorm arbetslust som ännu är vägledande i mitt arbete.
Jan Dahlqvists bilder växer fram organiskt utan skisser och helt utan medveten planering. Istället bygger hans arbete på lust, lek och sökande och det är ryggmärgen som styr. Själva processen är intensiv och beroende av stark delaktighet. Varje bild är en upptäcktsfärd i livet och det växande.
Jag har alltid varit fascinerad av det mystiskt drömlika och vill berätta om världar som ingen sett tidigare. Många bildelement kommer från skogens magiska sfär med dofter, skuggor, vind och rörelser och av olika delar försöker jag skapa spänningsfält med överraskningsmoment. Kompositionen är mycket viktig men humor och romantik är också viktiga ingredienser i bilden.

I olika tekniker beskriver han kraftmätningar mellan färg, form och ljus. Resultatet blir hemlighetsfullt, förtätat och kraftfullt med en nästan matematisk exakthet i bildens ekvation. Varje bild har en mycket distinkt och klar lösning på ett konstnärligt problem. Han har också en alldeles egen palett med färger som verkar höra hemma i en annan tidsålder i den europeiska kulturtraditionen.
Det handlar ofta om hur man hanterar tillvarons kaotiska krafter genom att visa upp deras skönhet i tyglad form för betraktaren. Det blir nästan som ett pussel. Formerna pulserar och spritter och är ibland fulla av musikalitet. Man förundras över metodiken och arbetssättet och anar reminiscenser från renässansen, kubismen och det centraleuropeiska måleriet. Framför allt löper tvärs igenom hans konst en personlig ton och en verklig målarglädje som talar till både hjärta och hjärna genom sin intellektuella form och sinnliga materialbehandling. Hans ”ikonmåleri” i litet format är mästerstycken i precision och vitalitet med en unik akvarell teknik, där färgen läggs på en preparerad träplatta, som täcks med vax och därefter poleras.

Efter en stipendievistelse i franska Grez sur Loing 2002 har han börjat följa nya spår med ett mer organiskt formspråk i stora luftiga akvareller med en grågrön mörkare färgskala. Akvarell tekniken passar honom också perfekt. Här finns transparens, fysisk närhet och ett spännande levande material.
Med kombinationer av olika tekniker finns det ett kosmos av möjligheter att skapa bilder och allt kan återupptäckas gång på gång. En bra bild ger en särskild stämning eller känsla och den nästan anfaller betraktaren. Det handlar om direkt kommunikation och kan inte förklaras rationellt. Konst är magi och fullt av hemligheter.

Gun Hellervik (texten publicerad i aug.nr av kulturtidskriften Zenit (www.zenitkultur.se)