När jag skall berätta något om mitt bildskapande och mina bilder kommer jag alltid förr eller senare fram till samma ord; lust. Att känna lust inför bildskapandet är fundamentalt viktigt för mig och min förhoppning är att mina bilder också förmedlar något av den lusten.

Bildernas innehåll har naturligtvis förändrats högst väsentligt under dessa snart 25 år jag hållit på med bildskapande. Från avbildande och föreställande bilder till mina nuvarande bilder som föds på duken eller papperet i stunden och oftast är helt intiutiva.

Numer är det mycket mer intressant för mig att bygga en egen värld i mina bilder än att avbilda en yttre verklighet. Jag kan ständigt själv bli överraskad av vad som till slut blir till på duken.

En del människor står frågande inför mina bilder medan andra tycker de är spännande och intressanta. Att vara starkt personlig i sitt uttryck är i mitt tycke en av de viktigaste egenskaperna i vilket konstnärsskap det än gäller.
Jag tror också på tesen, "det mest personliga är oftast det mest allmängiltiga".

Tyvärr är bildkonsten omgärdad av mycket fördomar som ibland sätter skygglappar på betraktaren vilka hindrar ett direkt och förutsättningslöst möte med bilden. Som konstnär anfäktas jag ständigt av tvivel, bl.a på grund av svårigheten med att få till en rimlig ekonomisk situation, men också för att jag frågar mig om nyttan i det hela. I sådana stunder brukar jag tänka på vad en kollega sa till mig en gång, "detta att ha fått skaparlusten är en gåva som vi måste vårda och ta hand om, precis som vi tar om hand ett barn" . Eller när man efter en tids ensamt arbete i ateljén möter någon på sin utställning som uppenbarligen blir berörd av bilderna, då ersätts tvivlet av förtröstan och lusten och viljan blir åter stark.

I grund och botten tror jag det är ytterst viktigt med konstnärligt skapande av alla slag för det inger oss hopp, som vi alla behöver.

Jan Dahlqvist, Göteborg, 8 feb. 2000

-"Problemet är att många konstnärer angripits...... Många konstnärer kan ju inte måla ett penseldrag utan att skriva en artikel om det - oftast mer intressant än penseldraget. Tron på att man kan göra "en dum sak" som inte går att legitimera intellektuellt är det som utmärker en bra konstnär."

TEXTER I URVAL

Ur Wassily Kandinskys "Om det andliga i konsten"
(utkom första gången december 1911. På svenska utgavs den 1970 av Konstakademien)

"Varje konstverk föds ur sin tid. Ofta är verket våra känslors föderska. Så frambringar varje kulturperiod en egen konst som aldrig kan upprepas. Ansträngningen att väcka det fögångnas konstnärliga principer till liv har på sin höjd till följd att döda verk sätts till världen. - Vi kommer aldrig att kunna känna och uppleva som forntidens greker. Och av det skälet kommer heller inga av våra fösök att tillämpa de grekiska principerna - inom skulpturen till exempel - att leda till något mer än en yttre, formell likhet. Sådana verk föblir själlösa för alla tider".

"Vart vänds detta liv ? Vart riktar sig konstnärsjälens rop i skapandets ögonblick ? Vad vill detta rop förkunna ? – "Att sända ljus i människohjärtats djup - det är konstnärens kall", säger Schumann. –"En målare är en människa som kan teckna och måla allt", säger Tolstoj. Tänker vi på den nyss beskrivna utställningen tvingas vi onekligen välja den sista av dessa två definitioner av det konstnärliga kallet. Med större eller mindre färdighet, virtuositet eller brio har en rad föremål manats fram på duken. Tillsammans framstår de som bättre eller sämre "måleri". Helhetens harmonisering är den väg som leder till Konsten !
Av kalla blickar och likgiltiga sinnen beskådas verket. Kännarna beundrar "skickligheten" (ungefär som man beundrar en lindansare), de njuter av "måleriet" (ungefär som man njuter av en bakelse). Hungriga själar går hungriga därifrån. Massan rusar snabbt genom salarna och menar att målningarna är "fina" eller "enastående". Den människa som kunde haft något att säga en annan människa sade ingenting, och den som kunde ha hört hörde ingenting. Detta konstens tillstånd kallas l´art pour l´art.

Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet - detta är "konsten för konstens egen skull". Konstnären söker sig materiell kompensation för sin skicklighet, sin infallsrikedom och sin sensibilitet. Hans mål blir att tillfredsställa ärelystnaden och habegäret. I stället för att fördjupa sitt arbete i gemenskap börjar konstnärerna slåss om fördelarna. Man beklagar sig över den stora konkurrensen och överproduktionen. Hat, partigängaranda, kotteriväsen, avund och intriger följer denna meningslösa materialistiska konst i spåren. Däst vänder sig publiken bort från varje konstnär som har ett högre mål för ögonen, och som därför vägrar att se sitt livs mening i en meningslös konst".

"När religion, vetenskap och moral skakas i sina grundvalar, och de yttre stöden hotar att ge vika, då vänder människan bort sin blick från de yttre tingen för att skåda in mot sig själv. Ltteratur, musik, konst är de första känsliga områden som låter denna andliga omvälvning framstå som en realitet. Där avspeglas genast samtidens dystra gestalt, och där anas det oerhörda - detta som först bara kan uppfattas som en punkt av de få, och av de flesta inte uppfattas alls".

William Shakespeare

"En man som inte har musik i sig, Som inte rörs av ljuva toners endräkt, Är böjd för svek, förräderi och rån, Hans tankars färd är trögare än natten, Hans känslor mörkare än Erebos - Tro ej sådan. Lyssna till musiken !"

Ur föredrag av Paul Klee

"Något gemensamt område bör vi väl kunna finna, där konstnären och publiken kan mötas och där konstnären inte enbart är en utanförstående som går sin egen väg. Utan också en varelse, som likt er själva, otillfrågad förts in i denna mångskiftande värld, där han,som ni, på gott och ont, måste finna sig tillrätta. En varelse, som endast skiljer sig från er i det att han, med sin speciella begåvning försöker handskas med den brokiga tillvaron, och som därmed till och från kan vara lyckligare än den som inte kan bearbeta den i en skapande process. Denna blygsamma fördel bör inte missunnas konstnärerna. I många andra avseenden har de det besvärligare än de flesta".

Milan Kundera ur essän "Romanen och Europa"

"Ordet kitsch står för den inställning den har som vill behaga till varje pris och och så många som möjligt.
För att behaga gäller det att bekräfta vad alla vill höra, att stå i floskelns tjänst. Kitschen är är floskelns dumhet översatt till skönheten och känslans språk. Den får oss att fälla ömma tårar över oss själva, över de plattheter vi tänker och känner. Mot bakgrund av det tvingande påbudet att behaga och på så sätt uppmärksammas av så många som möjligt, sammanfaller den massmediala estetiken oundvikligen med kitschens; och ju mera våra liv lindas in i och fylls av massmedier, desto mer blir kitschen vår dagliga estetik och moral.

Ezra Pound om det omoraliska i dålig konst:

"Dålig konst är inexakt konst. Det är konst som ger falska beskrivningar. Om en vetenskapsman ger en oriktig beskrivning av ett prov, med avsikt eller oaktsamhet, anser vi honom vara antingen en brottsling eller en dålig vetenskapsman, eftersom hans brott är så avskyvärt, och han får det straff och det förakt han förtjänar. Om han förfalskar journalerna på ett barnbördshus för att få kvarstå i tjänst och få högre lön lön och befodran av stadsstyrelsen, kan han undgå upptäckt. Om han vägrar att förfalska journalerna kan han förlora ekonomiskt, och i båda fallen kan hans falskhet eller karaktärsfasthet förbli okänd och obeaktad utom av ett litet fåtal människor. Ändå behöver man inte diskutera hans fall.

Lekmannen kan i och med att han hör talas om saken avgöra om läkaren är värd klander eller beröm. Om en konstnär förfalskar sin beskrivning av människan, av sig själv, av sin dröm om fulländningen, av sitt ideal i det ena, det andra eller det tredje avseendet, av Gud, (om Gud finns), av livskraften, av sin uppfattning av gott och ont, ( om gott och ont finns), av den kraft som gör att han tror på eller misstror det ena, det andra eller det tredje, av intensiteten i sitt lidande eller i sin glädje - om konstnären förfalskar sina beskrivningar av dessa saker eller av någon annan sak för att anpassa sig och acceptera en rådande smak, en härskarens önskemål, en förutfattad etisk åskådnings bekväma regler, då ljuger konstnären. Om han ljuger i medveten avsikt att ljuga, om han ljuger av obetänsamhet, av lättja, av rädsla, av oaktsamhet, sak samma vilket, så ljuger han icke desto mindre och bör bestraffas och föraktas i proportion till hur allvarligt hans brott är. Hans brott är av samma art som läkarens, och enligt sin sällning och graden av lögnaktighet är han ansvarig för framtida problem och framtida vanföreställningar"

Pounds text kan säkert uppfattas som både högtravande och mästrande, men den måste ses i ljuset av att den är skriven år 1913 och att formuleringarna om brott och straff även av Pound är att uppfatta som bildliga. Tar man honom på orden borde ju uppenbarligen större delen av de ansvariga för dagens svensa film- och TV-utbud sitta bakom galler.

Ur boken "Bildstorm" av Torsten Ekbom

"Samtiden skapar ett visst seende, inte många har kraft att göra sig fria från det" Erik Saties ord: "Att hävda att det finns en Sanning i konsten förfaller mig lika egendomligt, lika förbryllande som om jag hörde någon förkunna att det fanns en Lokomotivsanning, en Hussanning, en Flygplanssanning, en Kejsarsanning, en Tiggarsanning osv, och ingen skulle drömma om - åtminstone inte offentligt - att lägga fram en sådan princip (av blygsamhet kanske, eller av enkelt sunt förnuft) för man får inte förväxla en "typ" - hur äkta och verklig den än förefaller - med Sanningen....."

Kontakta mig